Vår historia

- en resa bland spännande platser i Bergslagen

Järnbrukens tid är förbi, bergshanteringen och de mäktiga bergsmännen finns inte mer. Men spåren finns kvar, i form av gruvor, hyttor, smedjor och bergsmanshem. Så du kan fortfarande uppleva Bergslagens storhetstid när rikedomarna i marken lade grunden för Sveriges tillväxt. Gör din egen spännande resa i bergshanteringens fotspår; i Löa, Pershyttan, Siggebohyttan, Stripa och andra platser. Men låt oss först ta dig med tillbaka till när allt började – medeltidens gryning.

Var befinner de sig? De ser oroligt på varandra, men stannar inte, utan fortsätter ihärdigt framåt i ödemarken. Två män och en kvinna, ensamma i väglöst land, till största delen bestående av milsvida skogar. Strax ska deras vägar skiljas. Den ena mannen och kvinnan fortsätter för att leta jord att bruka där skogarna tar slut. Den andra mannen stannar. Han vet vad ingen annan vet – att enorma rikedomar gömmer sig i berget han står på. Nu har han upptäckt spår av malm och är fast besluten att utvinna den. Hårt och farligt arbete väntar, men det avskräcker honom inte. Den första bergsmannen slår sig ner i Bergslagen.

Det var på 1100- och 1200-talet man lärde sig att bryta malm ur berget och utvinna järn genom smältning. I takt med att ryktet om rikedomarna i berget spred sig begav sig fler och fler för att söka lyckan i Bergslagen. Området befolkades allt mer och som mest fanns 400 masugnar i drift. Järnet blev en maktfaktor, med det skedde handel med folk på kontinenten. Bergslagen blev rikt och folk mådde gott. Men så kom krisen.

Bråka inte med bergsmän!

Erik av Pommern, kung över Bergslagen, Sverige, Danmark och Norge, stötte på hårt motstånd från tyska handelsstäder som ville tjäna pengar på allt järn från Bergslagen. Det ledde till en handelsblockad av järn och koppar. För Bergslagsborna betydde det att de varken kunde eller ville betala de skatter som kungen ville ha för att blidka sina motståndare. De kunde inte heller köpa mat, eftersom de inte tjänade något på slitet i gruvor och hyttor. Gav bönderna och bergsmännen upp för det? Inte alls. Tvärtom, de vägrade låta sig tyglas av kungens hårdföra fogdar, och gjorde uppror mot kungen, det så kallade Engelbrektsupproret.

Bergslagsborna ville sälja sitt järn till vem de ville. Ingen skulle komma och bestämma över deras skatter i berget, inte ens en kung. Den drivkraften; att rå sig själva och måna om sitt oberoende, har varit ett signum för de som bott och verkat i Bergslagen sedan urminnes tider.

Bergsbruket förnyas

Gustav Vasa blev den som förnyade bergsbruket. Han importerade idéer och tog in kompetens utifrån; tyskar, valloner och finnar. Han bestämde att bergsmännen skulle betala skatt i form av tackjärn istället för osmundsjärn. Han lät bygga hammarsmedjor bland annat i Nora och uppförde masugnar för att kunna producera tackjärn och göra bergsbruket effektivare. Inte heller det uppskattades av bergsmännen, trots att järnet blev bättre och de tjänade mer. Men så blev det, och i längden visade det sig vara framgångsrikt. För så småningom ledde Gustav Vasas entreprenörskap fram till bergsbrukets storhetstid på 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Nu rådde en enorm framtidstro, nya bruksbygder växte fram kring Bergslagen och järnvägen började byggas ut.

Men storhetstiden varade inte för evigt, vilket storhetstider sällan gör. Industrialismen, med sin storskaliga produktion och tekniska landvinningar, gjorde att tiden sprang ifrån hyttbruken. De mindre bruken konkurrerades ut, och järnframställning som den tidigare skett ersattes med stora järnverk. Det blev också mer lönsamt att använda skogen för skogsindustri, inte för att producera de enorma mängder kol som behövdes för att hålla hyttor igång.

Början på något nytt

Hyttdöden drabbade Bergslagen hårt. Men det innebar inte slutet. Nya, kreativa näringar och samarbeten har växt fram. Drivna av nyfikna människor som ser saker på ett annat sätt, som vågar ifrågasätta och tänka nytt. Och därmed skapar ny kraft. Precis som de första bergsmännen och deras efterföljare. Så man kan säga att historien upprepar sig i dag.

Bergslagens utveckling har alltid kännetecknats av människor som kommit hit och mött andra med sinne för nya intryck och tankar. Kreativa koalitioner har drivit Bergslagen framåt. Och vi har lärt oss att det är människorna som skapar en bygd. Så var det i medeltidens gryning. Så är det idag. Och så kommer det säkert att förbli.

I månens sken
Uti lövskogsallén
Skiljs vi åt men vi träffas nog igen
För när timmarna flyr
Och när tankarna yr
Känns det bra att vara med en vän
Här i Bergslagen kan en hytta slås igen
Men det är mänskorna som skapar bygd igen

Skänklåt av spelmannen Axel Inge från Storå, ur slutsången i Bergslagsskrönan ”Siggebohyttans spektakler” i regi av Stefan Jansson.

Löa hytta

Lockgruvan i Pershyttan

Siggebohyttans bergsmansgård

Stripa gruvmiljö